Järnvägar också
Jag såg i Svenska Dagbladet att Ohly har lite åsikter kring tågtrafiken. Det får han gärna ha, det är vi flera som har. Jag hävdar att Ohly har lite otur när han tänker och jag vill därför lyfta upp frågan om skuld för ”de som sköter tågen”.
”De som sköter tågen” är idag ingen lätt fråga. Men det är så man tänker när man står på stationen, det är minusgrader och tåget är 20 minuter försenat. Igen. Det är då man tänker ”Vad gör de för fel? Hur svårt ska det vara?”
Det är ganska enkelt att peka ut att det är fel men ganska svårt att peka ut exakt vem det är som gör vilket fel. De flesta tycker att det är politikernas fel, oklart vilken partitillhörighet men de har säkert en slev i grytan oavsett. En del försöker använda exempel runt om i världen för att söka stöd för sin egen övertygelse. Vi har till exempel Schweitz, där tågen, trots snö, is och privatisering, går som en klocka (!) eller Kina som, trots en enorm statsapparat, lyckas få tågen att rulla in enligt tidtabell.
Det finns alltså exempel på lyckade modeller både för statligt ägande och privatisering. Bo Ahrenfelt, författare till Förändring som tillstånd, säger ofta ”Det är inte problemet som är problemet, det är hur du hanterar problemet som är problemet”. Det är inte bara en lek med ord utan syftar till att det är inte omständigheternas fel att det inte fungerar, utan att man inte har hittat en fungerande strategi. Sven Hamrefors är en annan auktoritet, professor i innovation, som gillar att svänga sig med catchiga fraser, som till exempel ”Whats the name of the game?” med vilket han menar: vad är det för beteende som gynnas inom systemet?
Problemet med tågtrafiken är alltså inte hur systemet ser ut ideologiskt, det skulle man säkert kunna få att funka oavsett politik, men hur det sköts och hanteras utav samtliga inblandade kan man diskutera. Bekymret med just det här systemet är att de bortåt 20 inblandade parterna alla deltar i en lek som går ut på att klara sitt eget skinn. The name of the game blir då två strategier: för det första är det ingen som tar något eget ansvar utan säger ”Vi gör allt vi kan, det är de andra som inte gör sitt” och den andra överlevnadsattityden ”Om man gör något kan man bli bestraffad, men om man inte gör något så blir man inte bestraffad och att inte bli bestraffad är nästan som att bli belönad”.
Följdaktligen har vi ett system där deltagarna har fastnat i sina roller där deras offentliga uttalanden går ut på att de gör det de ska och det är någon annans fel, och en mindre offentlig bild som går ut på att initiativ inte uppmuntras. Det är klart att det inte går att få fram en fungerande lösning under sådana premisser. Järnvägar också.
För det andra, så är det just det här tankefelet som Ohly gör. Man bildar inte opinion på att göra expertuttalanden som alla redan är överens om för att driva på sin egen politik. Det här är inte en ideologisk fråga om offentligt eller privat ägande, som han vill göra det till, utan om hur de olika organisationerna fungerar och kommunicerar. Det är tyvärr så att det i det här fallet inte finns någon klar syndabock. Det är ”ingens” fel eftersom var och en gör ju sitt jobb och det är ju alla andra som missköter sitt -och det oavsett politiskt system.
//
Markus